Champagnen i mitt liv

- Ibland kan jag bli lite matt av läsa om alla CK , SM och avelskommitéer när vi har lille Babsan som egentligen inte platsar någon annanstans förutom i korgen i dessa sammanhang. Men han är ändå en fantastisk och duktig boxerpojk. Han kan ju inte hjälpa att vi trodde att vi köpt en ny mops, fast större. Jabs som han egentligen heter stormade in i vårt liv och rörde om både i det psykiska och praktiska livet. Vi började vår träningskarriär med att gå på brukshundsklubbens unghundskurs, då ”lillebebis” endast var fem månader. Det var en sån där kurs som både Jabs och jag tyckte var typiskt uttråkig och förnedrande. Där fanns det t ex niomånaders schäfrar och labbar som kunde allt samt en ”redig” oförstående lärare som endast skakade på huvudet när Jabs gjorde platsliggning på rygg.

-Nehej, dit ska vi aldrig gå mer lovade jag min ögonsten, på det där stället har de ingen förståelse för din personlighet, så det så! Jabs och jag snackade ihop oss och vi bestämde att jag skulle bli hans personliga tränare. Efter ett antal veckor av misslyckade träningspass var jag psykiskt nedbruten av min egen oförmåga och sökte stöd hos Jabs kullsyskons mattar. När jag pratade med dom var de också i samma depressiva tillstånd och vi konstaterade att alla led av mikroskopiskt självförtroende gällande hundträning.

Boxerlägret 2006

- Fick nys om boxerlägret 2006 i boxerbladet och anmälde oss direkt – vilken lycka. Där fanns det många boxrar som gjorde platsliggning på rygg, bet i kopplet, gjorde stolleryck och vägrade komma på inkallning. Babsan och jag var inte ensamma om våra problem längre. Med ny entusiasm och lärdom började vi om på nytt när vi kom hem. Hela hösten ägnade vi åt kontaktövningar i alla former, spårade och hade kul. Problemet med att gå fint i koppel kunde jag däremot inte få honom till. Han drog så mycket så jag drabbades av tennisarmbåge.

”Det magiska rycket”

- Fick tips om en hundtränare, Erling som jag ringde. Han satte på Jabs ett stryphalsband och gjorde ”det magiska rycket”. Tro det eller ej efter det rycket drar han inte eller gör de där otrevlig dragrycken åt sidan mer. Jag anmälde mig direkt till en kurs hos honom och lärde mig sååå mycket. Ringde runt till mina stödmattar och vi bestämde att göra en egen boxerkurs hos Erling. Problem som hanilska, brister i ledarskap, inkallning i skogen, gå i koppel, etc stod på vår önskelista. Första lektionen skrämde nog slag på hela Lindome – det lät som en gläfsande kärnkraftolycka. Fem bortskämda hannar med överdrivet resta babiansvansar skulle umgås under 6 tillfällen?!

- Sista lektionen låg alla fem i en rund ring, utan koppel, med ögonkontakt och var harmoniska. Det var ett enormt ögonblick som vi aldrig glömmer – det kan väl vara värt ett gruppCK?

Nu var mitt träningsintresse på topp och självklart anmälde vi oss till ett Erlingläger och kullsystern från Småland kom också. Vi hade två roliga dagar och jag kunde ha Jabs lös vid min sida på träningsplanen bland alla hundarna för första gången – vilken seger!

Babsan kör aguility

- Klart att Babsan ska få börja träna aguility, han gillar ju att hoppa. Bokar in oss på en 8 veckors kurs och betalar avgiften. Efter all positiv träning är mitt självförtroende på topp och jag ser Jabs framför mig som det nya stjärnskottet inom denna gren. Väl där förvandlas Jabs till ett obeskrivligt kängurumonster – en helt ny djurart. Jabs kollar först vad de där vallhundarna gör och sen försöker han härma dom på sitt vis m a o röjer skiten ur alla hindren, får ut och in fnatt i rören och planen är i det närmaste krigshärjad. Äntligen får jag tag i Babsan…. han är sjövild och jag är högröd i ansiktet och ber om ursäkt till allt och alla. När vi skulle utföra nästa moment A hindret sa instruktören att de andra deltagarna skulle sätta sina hundar i bilarna, för säkerhets skull när det är boxerns tur. Hon sa också; för att få ner farten på Jabs innan A:et skulle hon stå framför det – då lugnar sig alla hundar. Visst! Babsan mejar ner henne så hon ramlar ner i diket bredvid och Jabs gör A:et upp och ner, om och om igen, om och om….som ni förstår kunde vi aldrig gå dit mer. Det finns gränser för mattar också.

Boxerlägret 2007

- Äntligen var det dags att  åka på boxerlägret 2007 och vi valde rapport. Vilken fantastisk vecka! Rapport var så otroligt roligt och spännande. Vi gjorde även frispår i skogen och den känslan när man får höra i komradion att hunden valt det rätta mottagarspåret istället för falskspåret är så fräckt att man ryser. Rapport och frispår är så fascinerande  - tänk att hunden är fri att göra vad den vill men väljer ändå att hitta sin mottagare.

Träna med Babsan

- Efter boxerlägret ville både Jabs och jag fortsätta att träna med andra hundar. Eftersom jag är grymt bra på att övertala min man fick han den stora förmånen att bygga Jabs en egen appellplan på 500 kvm. I efterhand kan jag avslöja att hans entusiasm var begränsad. Bjöd in trevliga hundar ifrån området; en boxer från Frillesås och en annan från Åsa, ett antal flattar, en golden och 2 boxrar ifrån Göteborg till öppen träning på onsdagar. Vi tränar socialisering, budföring, hopp, inkallning och andra lydnadsmoment. Vi har jättetrevligt och fikar i pausen mellan passen.

Rapportdag med boxrar

- Den 27 oktober hade vi en rapportdag hemma på gården med endast boxrar. På förmiddagen tränade vi lydnadsmoment och budföring på appellplanen. Dessutom en platsliggning med pangpang (champagneflaskor öppnades?!). Gemensam hundpromenad till havet. Lunch för hundar och människor. Sen var det äntligen dags för rapportträningen  i skogen. Jabs och jag hade rekat sträckor en vecka innan och funnit en 200 meters goding med fint underlag. Alla boxrarna gjorde kanonlopp och tänk att ingen försvann i skogen, inte ens jag…

Som sagt det finns inget slut på vad man kan göra när man hypnotiserats av en blöt boxerpuss.

Babsan är champagnen i mitt liv.

Jabs och Lisa på hundutställning    
Kävlinge, 7 augusti 2005

Bakgrund:

Lisa har aldrig campat förut.

Vet inte hur mycket hon ska packa.

Aldrig rest med en 4 månaders valp.

Känner inte människorna som är på utställningen.

Fått mail om att alla ska ha med sig en engångsgrill, grillmat, vindunk, rejäla och oömma kläder, regnkläder, sovsäck och ett gott humör.

Det var inte så lätt att vara på gott humör när jag inte hade regnkläder, sovsäck, engångsgrill och framför allt hade jag inga oömma kläder.
Jag tittande i garderoben – där fanns bara alternativ chiffongklänning eller vita brallor.
Efter att blivit 1000:- fattigare på prylar och fula oömma brallor samt tankat för 540:- var inte mungiporna uppåt.

Väl i packningstagen ; först hundburen som är 1 x 1,5 m, ryggsäck med hundsaker, alla kläder för diverse väderlek, kylväskor samt att jag fick ta med en vanlig madrass eftersom jag glömt köpa gummimadrass + den förjolade dunken – förövrigt gick kartongen sönder, så ut kom den silverfärgade, osmakliga, dallrande vinpåsen.
Med nöd och näppe fick jag till slut in min kropp på förarplatsen. Tack gode gud att lille Jabs var så foglig och förstående.

Rattar iväg till hundklubbhuset Jyckebo i Kävlinge. Hällregn!! Där på parkeringsplatsen befann sig ”proffsen” – jag menar de verkliga proffsen. De flesta var klädda i oömma gerillabyxor med västar i armégrönt, kortklippta och pratade i stackato. Jag öppnade bagageluckan och ut flyger madrassen som var omklädd i ett rosablommigt överdrag – skratt hördes från proffsen och de kommenterade; - Är det första gången, eller?
Illröd i ansiktet kämpade jag med madrassen som betedde som en irriterad Anaconda i regnskogen. Efter denna hantering såg jag Jabsen titta bedjande på mig. Herre gud, jag hade ju glömt lillebebis fruktstund, klockan var ju över 15.00.
Snabbt var hans druvklase framme och Jabsen smaskade som vanligt. Nu började kalabaliken. Skynda er ropade någon som verkade vara en viktig person bland de militärgröna och inom ett par sekunder var alla ”gerillasoldaterna” på plats.
Kolla han äter druvor! Det var det konstigaste vi har sett. Är han vegan, eller? Fy sjutton vad jag är trött på ordet, ELLER? Okej, vi var stämplade som fjollor redan på parkeringsplatsen.

Gick ner till klubbstugan och frågade var vi skulle bo någonstans. En tanta pekade på ett hörde på golvet i cafeterian – DÄR!!
Lite försynt frågade jag om jag kunde få köra ner med bilen och packa ur. NEJ!!! sa hon.
Nu börjar den riktiga förnedringen. Proffsen satt nu i sina förtält med genomskinliga rutor och fick gratisunderhållning av MIG. Pryl efter pryl fick jag bära ner.
Plötsligt förbannade jag mig själv för att jag hade smultronmönstrade kylväskor och en blommig madrass – kändes såå fel! Vill inte ens tala om när jag bar ner den fula vinpungen…

Sen grillades det och nu var jag liksom inne på grejerna. När jag vaknade nästa morgon låg det fyra andra människor i cafeterian samt fem boxrar och en pittbull. Eftersom jag resignerat totalt, kändes denna situation helt normal.
Solen stod högt på himlen denna lördagsmorgon och lille Jabs fick många hjärtan att smälta – han var så otroligt lugn och snäll mot allt och alla. Han lekte med stora rottweilers och små papilloner. Han mötte sin bror Xeno och de hade jättekul. Jabs hade med sig en liten skallra till honom. Det var så sött att se de båda valparna med varsin pastellfärgad skallra i munnen när de lekte på en äng vid sjön.
Hela denna dagen var ljuvlig. Jag började känna lite folk och alla var så hjälpsamma. Nästa morgon var det ”the D-day” – utställning för boxervalpar. Vi hade nummer 3. Domaren var medelålders med engelsk brytning.

Väl inne i ringen , visade jag upp honom så gott det gick. Då kom domaren fram direkt och sa: Tack så mycket!
Hunden har ju inga kulor, han är välkommen när han har det. Jabs fattade inte något och såg sin bror få vara inne på planen, men inte han.
Alla boxervalparna i ringen fick hundgodis och en leksak, men inte Jabs. Så, orättvist!!!! Då gick jag och köpte det största köttbenet som fanns på utställningen. Vi tog en liten promenad och lekte med en engelsk bulldog.
Jag tycker i alla fall att Jabs är den finaste boxern i hela världen. Gerillaproffsen sa att domaren inte skulle bry sig om kulorna innan 6 månader och de pussade honom och sa att de aldrig varit med om en så mjuk och lugn boxervalp.

På vägen hem rastade vi och delade på 1 kilo druvor. När vi kom hem till gården sprang Ulf och Kiddie ut och mötte Jabs. Sen lekte de små djuren hela kvällen i det daggvåta gräset.

Styling inför 25 års jubileum ,

Soerhagens kennel 20 augusti 2005

Vill berätta om mina förberedelser inför denna Jubileumsdag med inofficiell boxerutställning.

Pratade med Yvonne, boxern Helios matte om att jag skulle tona håret inför denna dag. Då säger hon ”kan du inte tona håret i boxerfärger” (skojat om det ibland). Nej, sa jag – men tänkte efter. Man måste ju våga lite i livet, så jag shoppade färg, hon på paket hade precis Jabs underbara färgtoner.

Innan jag satte färgen i huvudet, shamponerade jag Jabs och lät honom torka i solen på altanen. Satte hårtoningen i håret och på med äggklockan, 30 min. Då hör jag att katten skriker ifrån toan – där ligger lille Kiddie i VC stolen.

Upp med honom – fram med schampo och började duscha den lille stackaren som skrek likt en gris. Då ringer äggklockan mitt i detta. Väl färdig med katten gick jag ut på altanen.

Till min förskräckelse ser jag Jabs gräva ett gigantiskt hål i gräsmattan. Jabs är helt svart av jord. Ut i duschen igen och spolar av honom. Nu hade jag haft hårfärgen i huvudet i 1 ½  timma.

När jag sen tittade mig i spegeln och jämförde mig med henne på paketet liknade min kulör en vidbränd såskastrull. Men visst f-n finns det väl någon boxer med den färgen också, i alla fall intalade jag mig detta. Efter stängt in båda djuren för att få en stunds lugn och ro från allt duschande började kattfan tugga på Jabs svanstipp, så den såg ut som en rakborste.

På lördagsmorgon hade jag ingen annan utväg än att dopa svansen med hårvax. Vi kunde inte komma till jubileumet med en punglös boxer med en plutokula på huvudet och som dessutom har trollsvans.

Jabs är nu snart 5 månader och ser ut som min son gjorde när han var runt 15 år – allt finns – men inget stämmer. Men med tiden kommer allt på plats.