Källa: Djurkliniken Roslagstull

A

Algblomning

Algblomning har egentligen inte med blommor att göra, utan är en extra häftig tillväxt av alger i ett vattendrag eller vattensystem. En alg är en vattenlevande organism som utvinner energi genom fotosyntes, men som ändå inte är en växt. En äkta alg har varken rötter, blad eller blommor. De kan bestå av bara en cell eller vara flercelliga och väga upp till 300 kilo.

Det finns alltså många olika typer av alger, och de kräver olika betingelser för att häftig tillväxt ska kunna ske. De flesta vill ha mycket sol och stilla väder för att trivas som bäst. Dessutom behövs olika näringsämnen, t ex kväve och fosfor. Dessa betingelser kan uppfyllas vid vilken tid på året som helst, men vanligast är det under hög- och sensommar.

När algblomning inträffar kan det bli flera miljoner algceller per milliliter vatten, och eftersom algerna innehåller pigment blir vattnet grumligt i grönt, rött, brunt eller gulaktigt. Det kan även se ut som om något spillt ut färg som flyter på vattenytan.

 

Vilka negativa effekter kan då dessa alger ha på människor och djur?

Själva algen i sig är ofarlig, men det händer att det vid algblomning bildas mängder med toxiner (gifter). Lite förenklat kan man dela in dessa i tre grupper:

·         Toxiner som påverkar nervsystemet (kan ge svårighet med t ex andning)

·         Toxiner som påverkar levern (kan ge gulsotsliknande symptom)

·         Toxiner som påverkar mage och tarm (kan ge diarré, buksmärta och kräkningar)

Det förekommer även symptom som hudirritation, snuva, irriterade ögon och feber. Symptomen är beroende på typ av toxin, om man ”bara” fått det på huden eller om man fått kallsupar, och givetvis hur mycket av toxinet man utsatts för.

I Sverige har man påvisat toxiner i ungefär hälften av de undersökta algblomningarna.

 

Tips för att undvika att drabbas:

·         Titta på vattnet. Är det missfärgat – håll då djuret därifrån

·         Är siktdjupet under en meter men brukar vara mer – undvik detta vatten

·         Tänk på att toxinerna kan finnas kvar i vattnet flera veckor efter att algerna försvunnit

·         Under högsäsong kan man gå in på SMHI:s hemsida ( www.smhi.se ) och se var risken för algblomning i Östersjön är som störst

·         En annan bra hemsida är http://badplatsen.smittskyddsinstituet.se/ , där man kan se data för vissa specifika badplatser i landet.

 

Vad gör jag om mitt djur ändå drabbas?

·        Förhindra vidare upptag. Spola gärna av djuret om det har badat i det algbemängda vattnet. Tänk på att djuren gärna slickar på sin egen päls och kan då få i sig mer

·        Uppsök veterinär. Om djuret har druckit av vattnet kan man behöva kräka honom/henne. Man kan också behöva ge vätska

·        Ring gärna till veterinären och tala om att du är på väg

Leg vet Ylva Brisman

2008-07

 

Allergier på hund och katt - del I

Allergier hos hund och katt visar sig oftast i huden. Symptom som klåda, utslag, sår och upprepade tass- och öroninflammationer är vanliga. Allergier kan även visa sig i matsmältningssystemet som t ex diarréer, även om vi då hellre talar om en födoämnesöverkänslighet. Hos katt kan allergier även visa sig i form av astma från luftvägarna, medan detta är ytterst ovanligt hos hund.

Hudproblem kan dock orsakas av många olika saker. Främst kan nämnas inre och yttre parasiter som löss, skabb och hakmask samt infektioner med svamp och/eller bakterier. Flera hormonella och även andra inre sjukdomar kan ligga till grund för de hudproblem just ditt djur har. Därför är det mycket viktigt att utesluta dessa INNAN man ställer diagnosen allergi. Slarvar man med detta kan det lätt hända att man får bakslag senare i sin behandling. Exempel på prover som ofta behöver tas är kam-, skrap-, och blodprover samt e v avföringsprov. Ibland behöver även provbehandlingar genomföras.

Vägen fram till en specifik allergidiagnos kan i mångas ögon tyckas lång och onödigt krånglig, men jag hoppas att följande sammanställning ska göra det lättare att förstå varför detta är nödvändigt. Det är bättre att vara noggrann och gå långsamt fram i början än att efter flera månader av kostsamma och ofta arbetsintensiva undersökningar komma fram till att grunden till djurets problem egentligen var att hon hade löss!

När andra möjliga orsaker till hudproblemen har utretts och åtgärdats men katten/hunden fortfarande har kvar sin klåda har man till slut nått diagnosen ALLERGI. Nu är det i de flesta fall djuret behjälpligt att ta reda på om det är en kontakt-, födoämnes- eller luftburen allergi (atopi). Kontaktallergin är ofta lätt att skilja ut eftersom den drabbar bara de delar av kroppen som kommer i kontakt med det irriterande ämnet som drabbas (det kan vara t ex rodnad kring munnen till följd av allergi mot plasten i en matskål eller rodnader på buken efter en allergi mot tvättmedel i djurets filtar eller rodnader i tassar varje gång djuret går på nyklippt gräs eller katten på sin låda om det finns starka kemikalier i kattsanden, eller fuktande sår i en lång päls efter dåligt ursköljt schampo). Det kan vara knepigare att ta reda på om hunden eller katten lider av en födoämnesöverkänslighet eller en atopi (luftburen allergi där partiklarna tas upp via huden). Hur detta går till tas upp i del 2 respektive del 3.

Katterna drabbas oftast av födoämnesöverkänslighet medan hundarna oftare drabbas av atopi. Vissa djur har dessutom båda samtidigt!

En allergi kan mycket sällan botas, däremot kan man i de flesta fall hjälpa djuret till ett fullgott liv antingen genom att kunna undvika det som djuret reagerar på helt och hållet eller i andra fall åtminstone lindra symptomen med mediciner. För vissa djur som är mycket allvarligt sjuka i sin allergi eller som får alltför mycket biverkningar av sina mediciner kan det i vissa fall vara det allra bästa att djuret får somna in.

Allergier förefaller att bli vanligare och vanligare på våra husdjur precis som på människor. Anledningen till detta är inte känd, till viss del beror den säkert på att vi veterinärer har blivit duktigare på att diagnostisera sjukdomen, men detta är långt ifrån hela förklaringen. Allergier är ärftliga varför man inte bör avla på individer som själva är allergiska eller som tidigare gett allergisk avkomma. I möjligaste mån bör även syskon till allergiska djur undantas från avel. Därför är det mycket viktigt att man som djurägare underrättar sin uppfödare om att ens djur är allergiskt för att hjälpa dessa till ett ansvarsfullt avelsarbete för att minska våra sällskapsdjurs lidande.

Klara Ringborg, leg vet

2005-10

Allergier på hund och katt  - del 2

Del två av allergiutredningen har jag tänkt ägna åt foderöverkänslighet. Detta är den vanligaste orsaken till allergisk/överkänslighetsklåda hos katt och förekommer även hos hund. Foderöverkänslighet kan förekomma ensamt eller i kombination med en atopi (luftburen allergi t ex mot pollen eller dammkvalster) eller kontaktallergi.

För att få reda på om ditt djur lider av en foderöverkänslighet måste en foderuteslutningsdiet genomföras. Det finns i dagsläget inga tillförlitliga prover att ta.

En foderuteslutningsdiet innebär som namnet antyder att olika fodersorter utesluts ur katten eller hundens diet.

Genom att inte utfodra djuret med de födoämnen som djuret inte tål upphör klådan, ger man dem igen kommer klådan tillbaka!

Att bara ta bort en ingrediens i taget har sina begränsningar eftersom:

- De flesta djurägare utfodrar sina husdjur med kommersiella färdigfoder där alla ingredienser är ihopbakade.

- Tidskrävande, det tar lång tid att ta bort bara en sak ur dieten åt gången, och om det dröjer länge innan man hittar rätt är det är lätt att tappa sugen.

- Djuret kanske inte alls har en överkänslighet mot foder och då har man jobbat länge, kanske i åratal helt i onödan.

Det vanligaste sättet att genomföra en uteslutningsdiet på är därför genom att lägga om kosten helt och hållet!

Man ger helt enkelt djuret mat baserat på produkter som han/hon aldrig stött på tidigare. Detta är lättare sagt än gjort, många av våra husdjur har fått smaka på både det ena och det andra. Tilläggas bör också att det inte är fodermärken som framkallar allergiska besvär utan olika former av proteiner. Om man t ex inte tål kyckling kan det vara mycket svårt att hitta ett ”vanligt foder” som inte innehåller kyckling. Detta beror på att bakom foderpåsens innehållsförteckning ”animaliskt fett” ofta döljer sig just kycklingfett och ofta följer lite kycklingprotein med också.

En uteslutningdiet bör pågå under minst två månader. Under denna period får inget annat än den överenskomna dieten ges, inget godis, inga tuggben, ingen mjölkskvätt.

Efter dessa två månader görs en ”challenge”, d v s man återgår till det foder katten eller hunden åt innan man satte igång uteslutningsdieten. Poängen med detta är att man ska vara säker på att det var dieten djuret blev sjukt av och att förbättringen inte bara var en slump. Alltså måste all den gamla maten ges inklusive tillskott, godis och eventuella grisöron.

Om hunden/katten blir bättre under uteslutningsdieten och sedan sämre igen under din ”challenge” så vet vi att djuret är överkänsligt mot något som ingår i djurets vanliga foder. Nu kan de som är motiverade gå vidare för att ta reda på exakt vad det är djuret reagerar på.

Har vi inte sett någon förändring, ja, då vet vi att klådan har andra orsaker och vi får leta vidare t ex efter en atopi som vi tar upp i del tre.

Klara Ringborg, leg vet

2005-12

 

Allergi del 3 – Atopi

Atopi är en luftburen allergi, t ex allergi mot pollen, kvalster, mjäll från olika djurslag, mögelsporer eller loppor. Atopier är den vanligaste formen av allergi hos hund och förekommer hos katt.

Atopier yttrar sig oftast som klåda, utslag och rodnader i huden. Upprepade öroninflammationer är också vanligt. Katter kan även få astmatiska besvär.

För att ta reda på om hunden eller katten har en atopi måste man först ha uteslutit andra orsaker till klådan. Atopin kan sedan bekräftas av ett blodprov eller ett så kallat pricktest.

När man vet vilket ämne som hunden/katten är allergisk mot så är naturligtvis den bästa behandlingen att helt avstå från att komma i kontakt med det ämnet. I vissa fall är det lättare sagt än gjort, t ex om djuret är allergiskt mot dammkvalster, då dessa finns i våra bostäder och är mycket svåra att städa bort. Utomhusvistelse är här det bästa alternativet men i vårt nordliga klimat är detta, i de flesta fall, inte lämpligt året runt.

Kortison har ofta mycket god effekt på atopier men kan få allvarliga biverkningar om det används i höga doser under lång tid. Alternativa behandlingar måste då hittas. Eftersom allergenerna (ämnena som orsakar atopin) tar sig in i kroppen framförallt via huden har bad ofta en klart lindrande effekt. Många allergiska patienter skulle säkert klara sig helt utan andra mediciner än dagliga bad i ett milt allergischampo samt balsam. Dock är de djurägare som orkar med detta ganska få.

Immunterapi används ofta på framförallt unga hundar. Immunterapi är ett extrakt framtaget speciellt för varje patient beroende på vad han/hon är allergisk mot. Behandlingen består av en rad injektioner som innehåller det allergiframkallande ämnet i ökande mängd. Syftet är att minska patientens känslighet för ämnet. Vissa patienter svarar mycket bra och kan ibland efter ett par års behandling helt sluta, för andra blir det en livslång behandling.

Antihistaminer, Omega 3-fettsyror och som sagt bad, är andra hjälpmedel som ofta utnyttjas för att göra livet lättare för våra allergiska patienter.

Många hundar och katter med allergiska besvär kan alltså leva ett fullgott liv, men de flesta kommer alltid att vara lite känsligare för hud- och öroninfektioner hela livet. Det krävs alltså lite mer i form av tid, uppmärksamhet och ekonomi om ens ögonsten skulle drabbas av en allergi. Regelbundna veterinärbesök kommer med största sannolikhet att behövas.

Klara Ringborg, leg vet

2005-12

B

Bitskador

Bitskador på hund och katt är en del av veterinärens vardag, men detta kan även drabba t ex kaniner och marsvin som både kan bita varandra eller bli bitna av andra djurslag. När det gäller hundar är husse/matte oftast medveten om vad som hänt, medan skador på katter och kaniner ofta först uppmärksammas i samband med infektion och varbildning. Det är därför klokt då man har utekatt eller flera djur som bor ihop, att dagligen göra en snabb inspektion av päls och hud i samband med det övriga ”sociala kelandet”.

Enklare bitskador kan läka på egen hand, framförallt om de rengörs och hålls öppna så att ev sårvätska rinner ut. Ofta är dock skadorna mer omfattande innanför huden än vad som ses utanpå. Förutom själva bithålet uppstår oftast slitskador i vävnaden under huden samtidigt som munbakterier hamnar i dessa fickbildningar. Bakterier trivs utmärkt i denna miljö och en infektion kan lätt ta fart. Det skadade området kan bli svullet, rodnat, varmt och ömt. Får bakterierna fäste resulterar detta oftast i en böld inom ca en vecka.

Många djur blir nedstämda, äter sämre samt får i vissa fall feber. Ibland spricker bölder av sig själv och det börjar rinna var. Det är ofta i detta skede ägaren upptäcker vad som hänt. Nu bör definitivt veterinär anlitas! I annat fall kan skadan förvärras och djuret får lida i onödan. Även spruckna bölder bör dräneras då annars risken är stor att såret läker på ytan, med en ny böld som följd, eftersom infektionen under huden finns kvar.

Veterinären undersöker bl a hur djupt såret är. Finns det fickbildningar? Finns djupare skador till leder, senor, bröst- eller bukhåla? Lyckligtvis leder dock bitskador, i de flesta fall, endast till skador på hud och underhud.

Bölder behöver skäras upp och var tömmas. Efter rengöring anläggs en dräneringsslang så att nytt var och sårvätska kan rinna ut. Större hudskador behöver rensas upp och sys. För att kunna göra dessa kirurgiska ingrepp måste djuren vara sövda alternativt få starkt lugnande och smärtlindrande spruta. Djuren bör därför ha varit ”fastande” i minst 8 timmar, så att inte ev kräkningar hamnar i luftvägarna. (Detta gäller dock inte kanin och gnagare vars magar inte tål att vara ”fastande”).

Dränslangar brukar tas bort efter 3-4 dagar, medan stygnen får sitta i ca 12 dagar. En del gamla sår mår bättre av att läka ”inifrån” och lämnas därför öppna. Det tar längre tid, men är i vissa fall en bättre lösning (ofta fallet på kanin).

Sår, stygn och dränslangar mår bäst av att slippa bitande, slickande och rivande tassar. Tyvärr har speciellt hundar och katter svårt att låta bli. Därför behövs oftast krage och ev skyddande tassförband, för att minska risken för obehagliga överraskningar. Kragen bör alltid sitta på då djuret är obevakat.

Leg vet Constantin Strömbäck

2004-10

 

C 

Framfallen tårkörtel – Cherry eye

Bakom ögats blinkhinna finns en av de körtlar som producerar tårvätska. Vätskan är bland annat nödvändig för att hålla hornhinnan fuktig samt spola bort smuts från ögonen. Hos vissa hundraser, t ex amerikansk cocker spaniel, engelsk bulldog, boston terrier, beagle, chihuahua m fl, kan tårkörteln bli så stor att den faller fram och syns i inre ögonvinkeln. Den ser då ofta ut som ett litet körsbär, därav namnet. De flesta hundar är inte irriterade av detta, men den framfallna körteln kan orsaka rinnande och varande ögon. Den framfallna körteln är även ett kosmetiskt problem. En framfallen körtel brukar inte försvinna spontant.

Om körteln har fallit fram på ena ögat finns en ökad risk att det andra ögat senare kommer att drabbas.

Det finns olika möjligheter att behandla cherry eye. Tårkörteln kan sys tillbaka på rätt plats med självupplösande stygn. För detta krävs allmän narkos, samt behandling med ögonsalva och krage efter operationen, för att undvika att hunden kliar sig med framtassarna och på det viset sliter upp stygnen.

Ibland fungerar det inte att sy fast tårkörteln, utan man måste i stället operera bort den. Eftersom körteln producerar tårvätska måste man kontrollera före operationen att andra körtlar producerar tillräckligt mycket vätska för att hålla ögat fuktigt. Annars finns ökad risk att ögat och hornhinnan blir för torra och kan drabbas av sårskador och infektioner efter operationen. Även bortoperation av körteln kräver allmän narkos och viss eftervård.

 

Leg vet Annika Kozok, 2009-02


Cushingssjukdom

Har din hund ökad törst, ökad aptit och /eller symmetriskt håravfall? 

Då kan din hund ha Cushings sjukdom! Är din hund dessutom en pudel eller tax mellan 5-10 år ökar risken ytterligare för att din hundkompis är drabbad av Cushings sjukdom. Den goda nyheten är dock att det numera finns effektiv behandling med få biverkningar!

Cushings sjukdom är en hormonell ämnesomsättningssjukdom som leder till förhöjd produktion av kroppseget kortison i patientens binjurar. Sjukdomen förekommer främst på hund men kan i sällsynta fall även drabba äldre katter. I de flesta fall producerar binjurarna mer kortison på grund av att det i hjärnan produceras ett överskott av ACTH-hormon i tallkottskörteln. Hormonet stimulerar i sin tur binjurarna med ökade kortisonnivåer i kroppen som följd. Detta resulterar i bl a ökad törst, ökad aptit, symmetriskt håravfall (framförallt rygg), hudförändringar som t ex ökad pigmentering samt ökad bukighet på grund av fettansamling i bukhålan.

Patienterna kan uppvisa en eller flera av ovanstående symtom delvis beroende på hur långt sjukdomen har hunnit utveckla sig. I ca 15 % av Cushingfallen beror dock den ökade kortisonproduktionen på sjukliga förändringar i själva binjuren. Det glädjande är dock att nya mediciner har förmåga att blockera denna överproduktion av kortison i binjurarna, oavsett vad orsaken är. Detta genom att delvis hämma binjurarnas ämnesomsättning utan att vara ett cellgift. Preparatet heter Vetoryl och har sedan ca 1 år använts på Djurkliniken Roslagstull med bra resultat och utan rapporterade biverkningar.

En nackdel finns dock… Kostnaden för medicinen är ca 1 000 kr i månaden för en patient som väger ca 10 kg. Behandlingen behövs troligen resten av livet. Det går dock att vid lättare Cushingfall låta bli att behandla med, en för patienten, fortsatt hyfsad livskvalitet. För att kunna säkerställa diagnosen och bedöma hur hårt den enskilde patienten är drabbad, behövs dels en noggrann klinisk undersökning samt en dag på djurkliniken för särskild blodprovstagning. Förutom kostnaden för själva medicinen är det dock till stor glädje att de vetenskapliga framstegen möjliggjort en effektiv behandling med låga biverkningsrisker för våra Cushingpatienter. De kan leva ett normalt liv och slippa de i inledningen uppräknade symtomen.

Leg vet Constantin Strömbäck

2006-11

 

D

Diabetes Mellitus - Sockersjuka hos hund

Även hundar kan tyvärr få sockersjuka. Alla kan drabbas, men det är medelålders tikar som löper störst risk att insjukna. Vid diabetes störs upptaget av socker (glukos) från blodet till den enskilda cellen. Efter en måltid spjälkas maten genom matsmältningen till små beståndsdelar. Dessa ger energi och näring åt cellerna efter upptaget från tarmen. Glukos är en av dessa beståndsdelar som inne i cellerna omvandlas till energi. För att glukos ska transporteras in i kroppens celler från blodbanorna krävs bl a insulin som bildas i bukspottskörteln. Hundar med diabetes har brist på insulin eller ett insulin som inte fungerar normalt. De klassiska diabetessymptomen är ökad urinmängd, ökad törst, ökad aptit och efter en tid viktminskning. Hos hund är sjukdomen insulinkrävande vilket innebär att insulinsprutor behöver ges för att sänka de förhöjda sockervärdena i blodet till normal nivå.

För att hålla blodsockervärdet så stabilt som möjligt är det också viktigt att utfodra regelbundet med en för sjukdomen anpassad diet. En sådan diet ska ha låg nivå av lättspjälkade kolhydrater men vara rik på fibrer. Hunden bör motioneras regelbundet men kraftigare ansträngning bör undvikas. De dagliga rutinerna bör vara lika dag för dag för att minska risken för störningar hos en patient som ställts in på en viss insulindos. Insulinsprutorna kan ges en gång dagligen men i många fall krävs injektion både morgon och kväll för att en normal och stadig blodsockernivå ska kunna uppnås och bibehållas.

Tikar drabbas dubbelt så ofta som hanhundar. Detta beror på att hormonet progesteron som avslutar tikens löp har en hämmande effekt på insulin (liksom p-sprutor med progesteron). Tikar som börjar visa tendens till diabetes efter avslutat löp bör kastreras för att minska risken för att tillståndet ska bli permanent. Likaså kastreras alla tikar innan det är någon mening att påbörja dosinställning av insulinbehandling.

Det är viktigt att i ett tidigt skede börja behandla sjukdomen för att minska risken för t ex gråstarr, försämrad njurfunktion samt hjärt- och kärlsjukdomar. Med en tidig diagnos, rätt insulinbehandling samt god omvårdnad kan en drabbad hund leva ett normalt och värdigt liv där livslängden kan bli lika lång som om djuret inte hade haft sockersjuka.

På Djurkliniken Roslagstull har vi möjligheter att snabbt utreda om din hund ev lider av diabetes och sedan hjälpa dig i ditt ställningstagande utifrån din och din hunds livssituation.

Constantin Strömbäck, Leg veterinär

E

Enterit
Mag-tarmproblem hos hund och katt

Att ens hund eller katt kräks och/eller drabbas av diarré är något som med stor sannolikhet kommer att hända varje hund/kattägare. Mag-tarmproblem är därför en vanlig orsak till veterinärbesök.

Akuta symptom

Lyckligtvis är mag-tarmproblem oftast snabbt övergående. Hunden/katten kräks och/eller har lös avföring någon enstaka gång, sedan är allt som vanligt igen. Därför är talesättet ”en gång är ingen gång”, mycket passande i detta sammanhang. Har din hund/katt upprepade kräkningar och/eller diarré utan att ha nedsatt allmäntillstånd, kan du själv genom några enkla åtgärder hjälpa ditt djur. Skulle ditt djurs allmäntillstånd vara påverkat (loj, apatisk, nedsatt aptit) bör du kontakta veterinär. Börja med att svälta ditt djur under ett dygn, men ge fri tillgång till vatten. Under detta inledande dygn kan du dessutom ge ett fiberpreparat, t ex Canicur, som finns att köpa hos veterinär. Preparatet innehåller fibrer som minskar passagehastigheten i tarmen samt binder upp en del vävnadsgifter. Det ger kroppen en hjälp till självhjälp att återställa vätske- och saltbalans. Har symptomen försvunnit under detta inledande dygn av svält och ev Canicur-fibrer, så är det sedan dags att ge lättsmält kost t ex kokt fisk, kokt ris alt potatismos i små portioner 4-6 ggr/dag i 4-6 dagar *. Antalet fodertillfällen kan under denna period successivt reduceras tills du är nere i normalt antal måltider. Har under denna tid allt gått som det ska, kan du slutligen efter 4-6 dagar med dietkost, successivt gå över till normalkost på 2-3 dagar. Vid återfall bör du kontakta veterinär omgående. Ditt djur kan ha svalt ett främmande föremål och en operation kan bli nödvändig!

När hunden/katten mår bra igen bör du fundera på när din hund/katt senast blivit avmaskad. Är det så att det gått lång tid sedan förra avmaskningen eller du har sett mask i kräkning eller avföring bör du genomföra en avmaskning. Du kan t ex köpa Axilur receptfritt på apoteket och ge enligt anvisning i förhållande till djurets vikt. Axilur är ett ”snällt” avmaskningsmedel som inte brukar ge några störningar, men får ej ges till dräktiga djur under vissa perioder.

* Ett alternativ är Hills i/d-diet som är ett kommersiellt dietfoder för känsliga magar, som fungerar bra i detta sammanhang.

 

Kroniska symptom

Tyvärr finns det tillfällen då symptomen kommer tillbaka trots följda dietråd och ev avmaskning. Hunden/katten kanske har enstaka men återkommande perioder av kräkningar och lös avföring. Symptom som kräkning av galla på tom mage, blodblandade kräkningar, matvägran, kräkning av osmält föda, bullrande mage samt slemmiga eller blodiga diarréer kan förekomma. I lindriga fall kan det räcka med att byta till ett för tarmen mer lättsmält och skonsamt foder. Det är därför klokt att i detta läge konsultera veterinär, för att komma fram till det lämpligaste alternativet för ditt djur. Ofta behövs dock en noggrannare undersökning/utredning av patienten för att på bästa möjliga sätt komma till rätta med besvären. Mag- tarmutredning innefattar inte bara en genomgång av mage och tarm. Man måste titta på hela patienten och ofta även patientens miljö, för att förvissa sig om att det inte är andra sjukdomar eller ev miljöfaktorer, som i sin tur påverkar mage och tarm negativt. En sådan utredning inleds med ett ingående samtal med veterinären där det fokuseras på ditt djurs symptombild, utfodring och miljö. Sedan följer en typisk undersökning av patienten. Analyser utförs på blod och avföring (det är därför bra om du har med avföringsprov, ca en matsked från tre olika tillfällen, blandade i samma påse). Avföringsprover bör inte vara äldre än 1-2 dagar och ska förvaras i kylskåp fram till veterinärbesöket. I många fall kan röntgenundersökning med ev kontrastpassage bli aktuell.

 

Gastrorektoskopi

Den bästa informationen om tillståndet i patientens mage och tarm erhålls i de flesta fall genom en gastrorektoskopi. Med hjälp av ett endoskop som införs via munnen eller analöppningen (under narkos) undersöks mag-tarmkanalens vävnader för blotta ögat samtidigt som vävnadsprover tas. Dessa prover bedöms av specialutbildade vävnadspatologer på laboratorium. Provsvar brukar dröja ca 7-10 dagar. Ofta sätts behandling in i väntan på provsvar, som sedan kan resultera i vissa korrigeringar av medicineringen. För undersökning av magsäck och främre tunntarm krävs endast 12 timmars svält före ingreppet. Vid rektoskopi, då grovtarm undersöks, krävs 2-3 dagars svält samt flertal lavemang för att tarmen ska vara fri från avföring, för bästa möjliga bedömning. Djurkliniken Roslagstull har resurser, kompetens och lång erfarenhet av utredningar av mage och tarm på hund/katt. I de allra flesta fall leder utredningen fram till en behandling som ger patienten ett besvärsfritt liv alternativt en kraftigt förbättrad livskvalitet.

 

Leg vet Constantin Strömbäck 

 

2003-09

K

Kennelhosta

Kennelhosta är ett samlingsnamn på flera olika smittämnen som orsakar hosta hos hund. Hostan insätter ofta akut med kikhosteliknande symptom, djurägaren ofta tror att något fastnat i halsen på hunden. I många fall blir hostan så kraftig att vitt slem hostas upp eller hunden till och med kräks. Flera virus och bakterier kan orsaka kennelhosta, vissa ensamma, andra i kombination. Den viktigaste bakterien är Bordetell bronchiseptica (B. Bronchiseptica) och de viktigaste virusen är hundens parainfluensavirus (CpiV) och till viss del även hundens adenovirus typ 2 (CAV-2).

Smittspridning

Smittan överförs framförallt via direktkontakt men kan också ske genom t ex gemensamma vattenskålar. Kennelhosta sprids framförallt genom utställningar, tävlingar samt genom dagis och andra täta hundkontakter. Virusen smittar framförallt under den första hostveckan medan  bakterien kan utsöndras i 3-4 månader efter genomgången infektion.

Sjukdomsförlopp

Inkubationstiden för kennelhosta är 4-10 dagar. De flesta hundar har en febertopp precis i början av sjukdomen, men har sen normal temperatur (vilken för hund ligger mellan 38-39grader Celsius). Hosta i varierande grad under 5-10 dagar för att sedan tillfriskna helt. Vissa hundar hostar i upp till 2-3 veckor. I sällsynta fall kan hunden drabbas av en sekundär infektion med bakterier och få lunginflammation. Hunden får då ett kraftigt påverkat allmäntillstånd och ofta feber igen.

Behandling

I de allra flesta fall tillfrisknar hunden utan behandling. Om hunden har mycket kraftig hosta kan hostmedicin ges. Det är bra att kontrollera temperaturen på hunden dagligen. Om hunden får ytterligare febertoppar eller blir allmänpåverkad bör veterinär kontaktas.

Hos veterinären

Om din hund har hosta berätta detta på telefon och anmäl dig i receptionen innan du tar med hunden in. På detta sätt kan ni placeras direkt på ett rum för att minimera smittspridning till andra djur på kliniken. (Detta gäller även andra potentiellt smittsamma sjukdomar som t ex diarré).

Ofta ställs diagnos genom en typisk berättelse från djurägaren i kombination med en klinisk undersökning. Ibland behöver man göra ytterligare undersökningar som att t ex odla bakterier. Det finns även möjlighet att mäta antikroppar 5-10 dagar efter hostan börjat. Dessa antikroppar försvinner dock snabbt ur blodet.

 

Profylax

Vaccin finns mot kennelhosta. Vaccinering rekommenderas om hunden deltar i tävling eller utställning, vistas på pensionat eller kennel. Vaccinering bör även övervägas om hunden bor i ett hundtätt område och träffar mycket hundar, t ex i storstockholm. Vaccin mot kennelhosta ger inte ett hundraprocentigt skydd mot smitta, men om hunden ändå blir sjuk förkortas sjukdomstiden  och symptomen blir mildare. Genomgången sjukdom skyddar inte hunden från att drabbas igen. En hund som hostar skall naturligtvis inte träffa andra hundar.

Klara Ringborg, leg vet

www.djurklinikenroslagstull.se/kennelhosta.   

 

Kloskador på hund och katt

Skador på klor drabbar förr eller senare de flesta aktiva hundar och katter. Katter är i de flesta fall förvånansvärt bra på att läka av dessa skador på egen hand. Skulle inte besvären avklinga inom några dagar är dock ett veterinärbesök att rekommendera.

Med hundar är det emellertid lite värre. Kloskador hos hund som lämnas åt sitt öde leder allt som oftast till att besvären ökar! Tån blir svullen och infekterad med värk och påtaglig hälta som följd. Oftast leder skadan till att hela klokapseln måste tas bort för att det hela ska läka och en ny frisk klo ska växa ut. Om klokapseln är skadad ända ned till klofalsen (den delen som är närmast tån) bör klokapseln avlägsnas, det lönar sig inte att vänta..!

Under ingreppet bör djuret vara sövt. I vissa fall kan det räcka med en lugnande och smärtstillande spruta samt lokalbedövning.

Efter det att klokapseln är avlägsnad måste ”pulpan” skyddas med ett luftigt förband. Luftigt för att minska risken för att nya bakterier och svampar ska få en gynnsam miljö att växa i. Förbandet bör bytas dagligen tills pulpan är ”torr”. Såret kan vid behov tvättas med Natriumkloridlösning och därefter torkas torrt. Antibiotika och smärtlindrande medicin brukar ges i 10 dagar. Oftast behövs en krage för att tass och förband ska få vara ifred.

När pulpan efter ca 10-14 dagar fått en torr lite gulaktig skorpa är den inte lika känslig. Då behövs inte längre förband inomhus. Tills den nya klokapseln vuxit ut är dock klon ömtålig för mekanisk nötning. Hårda ojämna underlag, framförallt i kombination med stark rörelsebelastning av tassen som t ex fri lek med andra hundar över stock och sten, bör undvikas.

Skyddssko är att rekommendera tills klokapseln är så pass utvuxen att hela pulpan är skyddad.

Leg vet Constantin Strömbäck

2005-01

L

Livmoderinflammation hos hund
Pyometra eller varig livmoderinflammation är vanligt förekommande hos äldre och medelålders tikar. Pyometra förekommer även hos honkatter men är betydligt ovanligare, vilket till stor del beror på att de flesta katter kastreras ( livmoder och äggstockar opereras bort) redan som unga. Honkattens anatomi och fysiologi skiljer sig dessutom från tikens.

Pyometra innebär att livmodern blir förstorad och fylld med var till följd av en bakteriell infektion. Tiken kan även drabbas av mukometra (slemfylld livmoder), endometrit (inflammation i livmoderväggen) och cystisk endometriehyperplasi (vätskefyllda  blåsor och förtjockning av livmoderväggen). Dessa tillstånd kan uppträda enskilt eller vara förstadium till pyometra. Anledningen till att just hund drabbas så ofta anses vara deras anatomi med en trång och lång livmoderhals samt deras fysiologiska hormonpåverkan under löp 2 ggr/år och däremellan viloperioder.

 

Symptom

Symptom på pyometra kan variera. I många fall kan en illaluktande, varig eller slemmig, ibland blodblandad flytning ses från vulva. Tiken brukar också slicka mer runt vulva. I vissa fall kan livmoderhalsen (cervix) vara sluten och då ses ingen flytning. Slöhet, ökad törst och ökad urinproduktion är vanligt, vilket ibland märks som att hunden börjar kissa inne. Ofta ses en lindrig feber runt 39.5 grader Celsius (normal temperatur för hund är 38-39 grader), men inte alltid. Vissa djurägare upplever att tiken slutar med vissa beteenden eller inte vill göra vissa saker tex hoppa upp i bilen. Symptomen kommer ofta ca 6-8 veckor efter löp men kan även under eller mellan löpen. De flesta av dessa symptom är diffusa och kan bero på flera olika sjukdomar. Det är därför viktigt att hunden utreds noga hos veterinär.

 

Hos veterinären

Din veterinär kommer att fråga dig om vilka symptom du lagt märke till och när de uppkommit, därför är det bra att kunna ge en sammanhängande redogörelse för vad som skiljer sig från det normala. En klinisk undersökning av djuret kommer att utföras, dvs veterinären tittar på hunden, klämmer och känner samt lyssnar på hjärta och lungor. I de flesta fall behöver man undersöka livmodern med röntgen eller ultraljud för att utesluta eller bekräfta sin misstanke om pyometra. Många gånger tas även ett blodprov för att se om hunden har en allmän infektion i kroppen samt för att kontrollera lever och njurvärden. Ibland undersöks även ett urinprov, därför kan det vara bra att ta med ett färskt urinprov i en ren burk till veterinären. Helst ska den allra första och den allra sista urinen i strålen ej komma med.

 

Behandling

När diagnosen väl har ställts återstår att behandla din tik. Den överlägset bästa behandlingen är att operera tiken och ta bort livmoder och äggstockar. Man är då av med problemet. I vissa fall, om livmodern bara är mycket lindrigt angripen kan man försöka behandla med antibiotika. Detta kan göra hunden tillfälligt frisk, men ofta kommer problemen tillbaka redan efter nästa löp, eller så fungerar antibiotikan inte alls. Ibland kombineras operation med antibiotika, framför allt då tiken har en urinvägsinfektion tillsammans med livmodersinflammationen. Operationen medför att tiken inte längre kommer att löpa.

 

Förebyggande åtgärder

Precis som katter kan naturligtvis tikar kastreras redan som unga. Vi rekommenderar att ingreppet utförs 6-8 veckor efter tikens första löp. Detta förebygger även risken för juvertumörer senare i livet. Problem som kan uppstå efter en kastration kan vara att tiken får mer valpliknande päls, har lättare för att gå upp i vikt samt att vissa tikar kan bli inkontinenta (detta går dock att behandla). De allra flesta tikar får dock inga av ovannämnda problem och jag tycker att kastration av den unga tiken är ett alternativ som klart bör övervägas. Att operera ett ungt och friskt djur innebär naturligtvis en mindre risk och kortare konvalescens än att operera ett äldre och sjukt djur.

Klara Ringborg, leg vet

2003-03

 

N

Noskvalster hos hund

Noskvalster (Pneumonyssoides caninum) är en vanlig parasit hos hundar. Man räknar med att var femte hund i Sverige är infekterad. Den lever i de övre luftvägarna, framför allt på slemhinnan i hundens näsa och bihålor. Det vuxna kvalstret är ca 1 mm stort och överlever ca 1 dygn i rumsmiljö. Parasiten verkar vara artspecifik, det vill säga den smittar inte till andra djur.

Smittan verkar ske via direktkontakt mellan hundar. Detta skulle kunna förklara varför t ex hundar som regelbundet ställs ut, går på hunddagis, eller de som bor i flerhundshushåll oftare drabbas av noskvalsterinfektion än de som är mer ensamlevande.

Symptom på noskvalsterinfektion är ganska ospecifika. De vanligaste är nysningar, fnysningar, eller att hunden drar luften ”inåt”, så kallade bakvända nysningar eller dragningar. Ibland rinner klart sekret ur näsan. Hundarna kan även ha klåda runt nosen och i enstaka fall ser ägaren små kvalster som kryper på nosspegeln när hunden ligger och sover. Även försämrat luktsinne har beskrivits. Hundens allmäntillstånd brukar vara opåverkat.

Andningsbesvär som nysningar kan naturligtvis även tyda på andra orsaker, t ex en bakterie- eller virusinfektion i näsa eller bihålor.

Idag finns det tyvärr ingen säker metod för att diagnosticera en noskvalsterinfektion. Studier med undersökning av blodprov pågår men är ännu så länge inte klara. Andra sätt att ställa diagnosen kan vara att spola hundens näshåla med koksaltlösning och leta kvalster i spolvätskan, eller att undersöka näsan med fiberoptik. Båda dessa ingrepp kräver dock att hunden sövs vilket aldrig är helt riskfritt. Dessutom bevisar undersökningarna inte att hunden inte har parasiten bara för att man inte hittar den …

Av denna anledning är det vanligaste en så kallad diagnostisk behandling där hunden behandlas på grund av misstanken. Blir hunden bra anses diagnosen vara ställd. Om symptomen däremot inte försvinner bör man gå vidare med utredning.

Idag finns det inget preparat i Sverige som är godkänt eller registrerat för behandling mot noskvalster. Det finns dock olika substanser som har visat sig ha effekt mot infektionen. Ett par exempel är

·        Injektioner med substansen ivermectin tre gånger med 7 dagars intervall. Enstaka individer av framför allt collieraser har dock drabbats av kraftiga biverkningar, till och med dödsfall

·        Tabletter med substansen milbemycinoxim (Interceptor) tre gånger med 7 dagars intervall

Hunden får tyvärr ingen immunitet efter en genomgången noskvalsterinfektion, utan den kan drabbas flera gånger under sitt liv.

Leg vet Annika Kozok,

2008-01

O

Ormbett

Huggormsbett kan vara farligt för hundar och katter i Sverige. Det händer oftast mellan  april och november att djuren blir bitna då ormen är som mest aktiv under denna period. De flesta djur blir bitna i ansiktet eller på tassarna/benen.

Ormen verkar kunna anpassa hur mycket gift den sprutar in i andra djur. Ibland ”doserar” den mindre gift när den blir överraskad än när den vill döda sitt byte. Dock reagerar alla djur olika på olika mängd gift varför man inte kan utgå från ”att det gick säkert bra”.

Giftet som ormen använder skadar hundens/kattens mjukdelsvävnad, orsakar en kraftig svullnad, samt skadar olika inre organ (njure, lever) och röda blodkroppar genom spridning via blodcirkulationen.

Symptom efter ormbett kan vara alltifrån ganska lindriga till mycket allvarliga, och det går aldrig att säga i förväg hur mycket djuret kommer att bli påverkad.

Ett djur som blivit huggormsbitet kan bli slö och trött. En kraftig svullnad uppstår vanligtvis i bettområdet. Vissa hundar/katter kan börja kräkas eller få diarré. Ibland kan djuret även hamna i chocktillstånd, en mycket allvarlig och livshotande situation som kräver direkt och intensiv behandling. Symptom på chock är bland annat bleka slemhinnor, t ex tandkött, apati, svag puls, svag andning.

Har du sett eller misstänker du att ditt djur har blivit bitet ska du göra så här:

·        Håll djuret så stilla som möjligt, framför allt om det blev bitet i tassen, för att minska spridningen av giftet

·        Åk till veterinär direkt. Veterinären bedömer sedan hur allvarlig situationen är. Är patienten mycket påverkad inleds en intensivbehandling med intravenöst dropp, kontroll av blodbild och inre organ, m m.

Eftersom ormen har många olika bakterier i munhålan som kan ha överförts till hundens/kattens hud, sätts ofta antibiotika in för att förhindra en infektion.

Det är mycket omdiskuterat i veterinärvärlden om djuren ska behandlas med kortison vid ormbett. Många djurägare frågar efter ett recept så att de kan ge kortison i tablettform direkt vid misstänkt ormbett. Inom humanvården avstår man från att sätta in kortison detta fall. Kortison ska t ex begränsa svullnaden genom att verka antiinflammatoriskt, men på grund av en effekt på blodkärlen kan en kortisongiva öka risken för njur- och leverskada i samband med ormbettet. Än så länge finns inget bra svar på om ägaren eller veterinären bör sätta in kortisonbehandling. Faktum är att inskrivna patienter som bland annat fick kortison inte visar högre eller bättre överlevnadsstatistik än de som inte fick denna behandling. Tvärtom visade sig kortisonbehandlade patienter behöva en längre inskrivningstid, dvs de krävde en längre återhämtningstid.

OBS man har INTE längre tid på sig för att åka till veterinär när djuret har fått kortison! Oavsett hur påverkad hunden/katten verkar vara, eller om den fick kortison eller inte – Åk in till en veterinär genast!

Oavsett hur djuret behandlades bör man ta ett blodprov 2-3 veckor efter bettet för att kontrollera njur- och leverfunktion.

Det bästa sättet att skydda sin hund/katt är självklart att undvika kontakt med en orm. Detta kan man göra genom att ha hunden i koppel i ”ormrika” områden, samt genom att hålla sig på vägarna.

Leg vet Annika Kozok, 2008

 

Otit

Örinflammation hos hund

Symptom

 Kliande eller smärtande öron är ett vanligt problem hos våra hundar. Extern otit ( yttre öroninflammation) yttrar sig vanligen som just klåda och obehag, hunden kliar sig över öronen med baktassarna, skakar på huvudet eller gnider öron mot golv och mattor. Lyfter man på öronlappen kan man ofta känna en sötaktig eller kraftigt illaluktande doft samt se ett brunt eller gult kladdigt sekret i hörselgången. Sekret och lukt innebär att en överväxt av svamp eller bakterier har skett. Misstänker du att din hund fått öroninflammation bör du uppsöka din veterinär. En otit kräver adekvat behandling annars kan den utvecklas till ett kroniskt tillstånd.

Hos veterinären

När du kommer till din veterinär behöver oftast öron och hörselgångar rengöras ordentligt. I vissa fall är inflammationen så allvarlig att hunden måste sövas och öronen spolas, ibland upprepade gånger. I många fall kommer din veterinär att ta prover för att titta närmare på sekretet i mikroskop och/eller odla för svamp eller bakterier, framförallt gäller detta vid allvarliga eller återkommande otiter eller om hundens öron inte blir bra trots behandling.

 

Behandling

Efter undersökning och rengöring får man med sig ett recept på örondroppar, samt instruktioner om hur ofta rengöring av öronen behöver göras i hemmet. I allvarliga fall med kraftiga inflammationer, eller då inflammationen finns i mellan- eller inneröra, kan även allmän behandling med antibiotika och/eller kortisontabletter behöva sättas in. I de flesta fall är det bra att komma på ett återbesök för att se att behandlingen fungerar.

 

Komplikationer

Många hundar drabbas aldrig av öroninflammation medan andra drabbas någon enstaka gång i livet och tillfrisknar utan några komplikationer efter behandling. Ett fåtal hundar får stora problem med infektioner som inte vill läka, eller som ständigt återkommer. Hos de senare hundarna kan det vara idé att leta efter underliggande orsaker. Vi vet att vissa egenskaper ökar riskerna för otit. Dessa utgörs bland annat av vissa anatomiska detaljer som långa nedhängande öron, kraftigt behåring i öronen eller trånga hörselgångar. Andra orsaker kan vara att hunden har en allergi mot något som finns i luften eller i maten. Att vänta alltför länge med att gå till sin veterinär och få behandling försämrar också behandlingsresultatet.

 

Förebyggande åtgärder

Friska öron bör inte tvättas i onödan och man bör heller aldrig peta med tops i hundens öra. Om man har en hund som har problem med sina öron och får upprepade infektioner kan det dock vara bra att med jämna mellanrum, tex en gång varannan vecka, rengöra öronen med lämpligt preparat t ex epiotic eller öronrens. Intervallen mellan rengöringarna beror på din hund, rådgör med din veterinär.

 

Klara Ringborg, leg vet

2003-04

 

R
Rävskabb

Rävskabb, eller sarcoptesskabb är en hudsjukdom som drabbar framförallt hundar. Att sjukdomen kallas för rävskabb beror på att den senast kom in med vilda rödrävar. Även andra djur kan smittas såsom varg, lo och mård. Sjukdomen orsakar i de flesta fall en svår klåda med sår och krustor, vilka hunden ofta orsakat själv genom att klia sig.

Smitta

Sjukdomen orsakas av ett kvalster (Sarcoptes scabiei), vilket gräver tunnlar i huden och orsakar klåda. Hundar smittas direkt genom kontakt med smittade hundar eller rävar, eller indirekt genom att vistas på platser där smittade djur varit. Kvalstret kan överleva upp till 2 veckor i kylskåpstemperatur, men dör vid minusgrader. I inomhusmiljö klarar sig kvalstren inte längre än något dygn pga den torra luften.

Symptom

Symptomen varierar från knappt märkbar till mycket kraftig klåda. Klådan brukar vara värst på natten. Rodnader i huden och små röda utslag, liksom ökat håravfall eller mjäll kan ses. Senare ses även skorpbildningar. Ofta uppträder förändringarna först på öronkanter, hasor, armbågar och svansfäste. Sekundära förändringar som rivsår och sårskorpor samt ibland även bakteriella infektioner ses i många fall.

Diagnos

Diagnos ställs antingen med hjälp av skrapprov från huden, men det kan vara mycket svårt att hitta kvalstren. Blodprov för att mäta antikroppar ger en säkrare diagnos. Klåda kan ha många olika orsaker, bl a flera andra parasiter såsom löss, loppor och mjällkvalster etc. Även andra sjukdomar i huden som t ex allergier kan ge klåda och utökad provtagning kan bli aktuell. Rävskabb bör dock alltid uteslutas.

Behandling

All behandling mot sarcoptes är receptbelagd. Bad, tabletter eller injektioner kan ges. Behandlingen måste upprepas tre gånger då behandling bara avdödar vuxna stadier och utvecklingen från ägg till vuxen tar ca 2 veckor. Hela livscykeln d v s ägg-larv-nymf-adult sker på hunden, varför sanering av hemmet inte behövs. Städa lite extra noga hemma i samband med behandling och låt inte hunden träffa andra hundar under behandlingens gång. Informera också de djurägare som din hund varit i kontakt med och kan ha smittat, eller fått smitta ifrån.

Sarcoptes på katt och människa?

Katter kan i sällsynta fall smittas av sarcoptesskabb. Smittan ger dock inte alltid upphov till typiska symptom. Behandling är som för hund, bad kan dock inte ges till katt.

Människor kan smittas och få så kallad skenskabb. Djuren kan dock inte föröka sig på människa och symptomen är snabbt övergående.

Klara Ringborg, leg vet

2004-02

 

T

Tandsten hos hund och katt

Munhålan har länge varit ett eftersatt område hos våra hundar och katter, kanske av naturliga skäl. Tänder bits!

Men, ju mer veterinärmedicinen går framåt desto mer har man insett munhygienens betydelse. Det vanligaste mun- och tandproblemet hos både hund och katt är tandsten. Hundar och katter har ofta problem med tandsten snarare än med karies (hål i tänderna) som vi människor. Detta beror bland annat på att vi har olika pH värde i munnen. Hundar och katter äter heller inte mycket socker (förhoppningsvis).

 

Vad är tandsten?

Tandsten är beläggningar på tänderna av foderrester, och bakterier vilka bildar plaque. På ett par dagar mineraliseras beläggningarna och bildar tandsten. Tandsten sitter dels på den synliga delen av tanden, dels i det lilla utrymmet under tandköttet. Det är framförallt denna osynliga tandsten som orsakar besvär som till exempel tandköttsinflammation och tandlossning. Små hundar har ofta lättare att få tandsten än stora hundar. Hos katter varierar det mycket mellan individer.

 

Varför är det viktigt att förebygga tandsten?

Tandsten orsakar lidande för din hund och katt. Tandsten leder till inflammationer och blödningar samt smärta i tandköttet. Tandsten förvärrar andra problem som djuret kan ha i munhålan. Tandstenen orsakar blottade tandhalsar och tandlossning, vilket ger smärta och lidande. Ny forskning visar även att en dålig munhygien har samband med många andra inre sjukdomar. Beläggningarna orsakar dessutom dålig andedräkt. Det är dessutom mycket billigare rent ekonomiskt att själv ägna ett par minuter åt tandhygien än att behöva gå till veterinären och få problemen åtgärdade i efterhand. Många skador som orsakats av tandsten kan i efterhand inte heller repareras, t ex tappade tänder.

 

Hur förebygger jag tandsten?

Tandsten förebyggs bäst genom daglig tandborstning av hund och katt. Som tandborste kan man använda en mjuk barntandborste, men det finns även specialgjorda fingertutor med borst som kan fungera bra. Många djurägare upplever också att en vanlig eltandborste fungerar allra bäst, dessa tolereras ofta mycket väl djur. Till sin hjälp har man även specialgjorda tandkrämer, ofta med kött eller leversmak. Dessa hjälper framförallt till att göra tandborstningen till en uppskattad del av den dagliga vården även från djurets sida. Att ge tuggben till hundar och torrfoder till hundar och katter hjälper också till att förebygga tandsten. På marknaden finns även diverse specialfoder, pastor och pulver som sägs motverka tandsten. Beroende på produkt så varierar det vetenskapliga underlaget betydligt. Inget har dock visat sig bättre än tandborstning.

Hur behandlas tandsten?

Om tandstenen redan finns hjälper det inte att borsta tänderna. Tandstenen avlägsnas då med skrapa eller ultraljud. På veterinärkliniken lämnas djuret in över dagen. Djuret lämnas in på morgonen och skall då vara svultet sedan kvällen innan samt väl rastat. Under dagen sövs djuret och tandstenen tas bort med ultraljud. Detta ger en noggrann och skonsam rengöring även i mindre åtkomliga delar av munnen och mellan tandkött och tand. I vissa fall om tandstenen är långt gången och skador redan finns på tänder kan dessa tänder behöva dras ut.

Klara Ringborg, leg vet, 2005-03

Ö

Öronskabb

Öronskabb (Otodectes cynotis) är ett kvalster som i första hand drabbar katt. Som namnet anger sätter det sig framförallt i öronen där det orsakar en kraftig klåda.

Smitta

Katter smittas framförallt via kontakt med andra smittade katter. Kattungar får ofta sjukdomen från sin mamma. Ibland kan det vara svårt att upptäcka att modern är smittad medan kattungarna får stora problem.

Symptom

Äldre katter kan ibland vara infekterade utan att visa så mycket symptom medan unga katter och framförallt kattungar uppvisar en kraftig klåda. Katten brukar skaka på huvudet samt riva med tassarna. När man tittar i öronen ses ett brunsvart torrt sekret vilket brukar liknas vid kaffesump. Ofta ses även sår i och runt öronlapparna orsakade av kattens kliande.

Hos veterinären

Om din katt har besvär som kliande eller smutsiga öron bör du ta den till en veterinär för kontroll. Hos veterinären undersöks katten och framförallt öronen. Symptomen är ofta typiska och i de flesta fall kan man hitta kvalstren i mikroskop.

Behandling

Örat rengörs noggrant och katten behandlas med antiparasitära medel med injektioner och/eller droppar i öronen. Behandlingen upprepas tre gånger med 10 till 14 dagars mellanrum. Alla katter och hundar i hushållet bör behandlas samtidigt.

Förebyggande

Inga förebyggande mediciner finns. Katten smittas av andra katter den träffar ute. Behandla dock sjukdomen i ett tidigt stadium så minskar risken för att katten får långvariga problem med öroninflammationer

Smittas hund eller människa

Hundar som lever nära katter kan smittas av öronskabb. Hunden behandlas som katten. Även andra smådjur framförallt iller som lever nära katten kan smittas. Kvalstret kan inte föröka sig på människa men kan i vissa fall ”bita fel”.

Klara Ringborg, leg vet

 2004-05